Jag andas fortfarande….

men det mer är det inte.

Jag ser att jag inte skrivit sedan i januari 2013, så mycket har hänt sedan dess. Inte för att jag minns så mycket av dessa år, men.. Vi andas fortfarande Dottern och jag. Så gör även Maken.

Maken bor på ett demenshem sedan i mars 2013, han blir ständigt sämre. Hans sjukdom frontallobsdemens är en helvetes sjukdom. Denna demensform liknar ingen annan. Det är svårt att förklara för någon som inte levt nära en person som har denna sjukdom. Men för er som har sett eller ser serien The Walking Dead kan jag bara säga att han är som de drabbade där. De drabbade är som zombies, de har inga minnen av sina tidigare liv, de har inga känslor och de bara vandrar runt på jakt efter friska människor som de kan bita och äta av. Maken äter så klart inte människokött, men han äter min själ. Sakta och säkert.

Min livskamrat, bästa vän och make finns inte längre. Han bara är. Han ser ut som förut, men hans blick är helt tom när han tittar på mig. Jag besöker honom ofta och försöker göra hans liv så bra som möjligt, men det gör så ont så ont.

Jag saknar honom varje dag och nästan varje stund. Det är som att leva i en mardröm som man önskar att man skall vakna upp ur. Jag vet att livet måste gå vidare, men jag vet ännu inte hur.

Utan Dottern så tror jag inte att jag hade orkat. När jag tänker på hur jag var förut: full av liv och livsglädje, så saknar jag mig själv. Jag saknar att vakna upp till en ny dag och känna hur skönt det är att leva. Undrar om jag någonsin kommer att känna så igen?

Hur skall vårt liv bli nu då?

Nu har det gått några veckor sedan vi fick beskedet om att Maken är sjuk,  i en sjukdom som kommer att sluta med döden. När är det ingen som vet, kanske dröjer det 2 år kanske 20 år. Kanske hinner jag dö.

Det är så mycket som snurrar i huvudet. Allt kring Maken och hur han kommer att reagera när de berättar att han aldrig kommer hem igen. Var kommer han att bo? Nära oss? Kommer han att kunna komma hem på kortare besök? Kommer han på sikt att bli aggressiv? Kommer Dottern att orka hälsa på honom? Kommer vi att kunna bo kvar i vårt älskade hus? Hur blir det när/om Dotter och jag reser bort på semester, hur kommer han att reagera då?

Huvudet snurrar av alla tankar. Gråten kommer som en trogen gäst både dag och natt. Ibland är sorgen så stor att jag får svårt att andas.

Vi som skulle bli gamla ihop!!

Så många – Aldrig mer

För 14 dagar sedan var jag tvungen att åka med Maken till akuten för då gick det inte längre. Det gick inte längre att blunda för att det var en ohållbar situation här hemma.

För 7 dagar sedan satt jag i ett rum fullt med läkare och sjuksköterskor och fick beskedet om att Maken har demens. De vet ännu inte riktigt vilken, men tror att det är pannlobsdemens. Eftersom han är så ung, bara 48 år så kommer de att fortsätta utreda tills de har hela bilden klar.

Fick också veta att han aldrig mera kommer hem igen, han fick inte ens komma hem ett par timmar över jul för de kunde inte garantera Dotterns och min säkerhet.

Vi kommer aldrig mer att vara den familj vi var. Min Make och bästa vän sedan 25 år finns inte längre, den där mannen som vandrar om kring på sjukhuset är någon annan.

På något sätt överlever vi detta också och som Dottern sa till mig: Man får aldrig mera än man klarar av! Så är det kanske!

Men just nu så känns det så svårt och jag gråter över alla Aldrig mer!!!!!

Allt väl?

Min mamma har fått cancer, mitt företag rusar i full fart mot konkurs, min man är fortfarande arbetslös. Våra vänner är borta med vinden.

Ja, just det,  maken har genomgått en total personlighetsförändring. Han gör tokstolliga saker hela tiden och driver både Dottern och mig till vansinnets rand. Så nu utreds han för hjärntumör alternativt för tidig demens.

Men annars serru är allt toppenbra!

Santa Psyko – Johan Theorin

Handling: Jan Hauger, en ung man med många hemligheter söker en tjänst som förskolelärare i en mellanstor stad någonstans på västkusten. Det är ingen vanlig förskola han sökt sig till. Förskolan Gläntan ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia – med öknamnet Sankta Psyko – ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.

Jan är en duktig pedagog och blir snabbt barnens favorit. En av hemligheterna som han inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset . Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.
En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia.

Jag gillade Theorins tidigare böcker ”Nattfåk”, ”Blodläge” och ”Skumtimmen”, men denna…. Nja, vet inte riktigt vad jag skall säga. Jag kände inte igen Theorin i hans sätt att skriva denna gång. Jag upplevde att den var ganska ojämn. Ibland var den bra, men i det stora hela var den ganska medioker. Nu läste jag ut den ändå, för jag kan vara ganska envis ibland med att genomföra det jag påbörjat. 🙂

Hungerelden av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist

Handling: Poliskommissarie Jeanette Kihlberg blir överfallen på Gröna Lund och under tiden som hon ligger avsvimmad försvinner hennes son Johan spårlöst. Efter idogt letande hittas han gravt berusad och nedkyld. Han har inget minne om vad som hänt. Jeanette hinner inte forska vidare i detta då en framgångsrik företagsledare brutalt mördas i Stockholm. Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd. Men, hämnd för vad?

Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering. Jeanette och Sofias samarbete blir lite knepigt då de inlett en kärleksrelation.

Plötsligt sker flera brutala mord som verkar hänga samman och den försvunne Victoria Bergman visar sig vara en gemensam nämnare i alla mordfall. Vem är hon och vart har hon tagit vägen? Är hon mördaren?

Jag fick denna bok genom Pocketbokklubben och hade ingen aning om att Hungerelden var andra delen i trilogin om Victoria Bergmans Svaghet. Första delen heter Kråkflickan. När jag upptäckte att Hungerelden var del 2 så överlade jag länge och väl med mig själv om jag skulle börja läsa den utan att ha läst första delen. De som ”känner” mig kanske kommer ihåg att en av mina störningar är att om det är en serie så måste jag börja från början i den. Men just då så hade jag inget annat som jag ville läsa så jag började på Hungerelden. De första sidorna så svävade jag i förvirringens land, det märktes tydligt att detta var en del i en serie som behöver läsas efter varandra. Men jag kämpade på. Jag blev inte imponerad det måste jag säga, jag tyckte den var brutal och väldigt diffus. Jag förstod inte om det var fantasier eller verklighet som det berättades om. Men så de sista 50-75 sidorna så började dimman lätta och jag förstod och då tyckte jag faktiskt att den var ganska bra.

Inte så bra så att jag är lockad att läsa ”Kråkflickan”, men jag skall absolut läsa den avslutande delen ”Pythians anvisningar” som kommer den 28 maj. Fast jag väntar nog tills den kommer på pocket eller så lånar jag den på ”bibblan”.

The Promise

Ibland så visar SVT någon fantastisk serie som nästan går mig förbi. En sådan serie var den fantastiska svensk/danska Bron som en dag bara fanns där och som jag tittade på SVTPlay.

Just nu så går miniserien The Promise på SVT1 på onsdagar kl 22 och den är en pärla. Som det var med Bron så var det en ren och skär tur att jag syn på den på SVTPlay.

The Promise är en brittisk produktion – jösses vad de är bra!!- och handlar om den 18-åriga Erin som följer med sin judiska kompis Eliza till Israel när hon skall göra sin militärtjänstgöring. Innan avresan hittar Erin sin döende morfars dagbok som hon tar med sig på resan. Väl framme hos Elizas lyxiga föräldrahem börjar Erin läsa morfaderns dagbok. Dagboken börjar när morfadern anländer till Bergen-Belsen i slutet av andra världskriget. Erin fortsätter läsa och upptäcker då att morfar Len hamnat i Israel i slutet av 1940-talet.

I nutid får Erin uppleva konflikten i Mellanöstern när hon på nära håll får uppleva ett bombattentat, precis som morfar Len.

I morgon kommer del 3, men alla delarna finns att se på SVTPLAY,

Åh, vad bra den är och den får mig att tänka både en och två gånger. Se den!!

Änglamakerskan – Camilla Läckberg

Nu har jag äntligen tagit mig igenom min första ljudbok.

Handling: 1974 försvinner en hel (nästan) familj  spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. Bara den ettåriga dottern Ebba återfinns i huset. Vad har hänt med resten av familjen? Gåtan har aldrig fått någon lösning.  I vuxen ålder återvänder Ebba till ön och den gamla barnkolonin där hennes pappa med hård hand drev en internatskola. Hon och maken Mårten har förlorat sin lille son, och i ett försök att övervinna sorgen och gå vidare har de bestämt sig för att rusta upp huset och öppna ett bed and breakfast. Men någon vill dem illa. Har det att göra med Ebbas försvunna familj att göra?  Pojkarna som 1974 bodde på internatskolan och som blev utfrågade då har alla återvänt till Fjällbacka. Har de svaret på gåtan?

Jag vet inte vad det är med Läckberg och mig, men jag har svårt att bli riktigt engagerad i hennes historia eller skall jag säga historier. För hon har även i denna bok en historia som utspelar i dåtid. För det mesta så innehåller denna parallella historia en koppling och en förklaring till händelserna i nutid. Så inte denna gång. Jag kan inte för mitt liv begripa vad den har i boken att göra. Visserligen så finns det ett släktskap mellan dåtiden och nutiden, men jag upplever att dåtiden skulle kanske ha passat bättre i en egen bok eller inte alls. Väldigt mysko. Fast jag måste erkänna att den till en början var väldigt intressant och jag väntade in i det sista på att jag skulle få en förklaring varför Läckberg valde att ha med den. Men där fick jag tji!

Patrik och Erika som är huvudpersonerna i Läckbergs böcker är jag inte ens förtjust i. De är så jäkla präktiga på något vis och inte alls sympatiska. Vet inte om det finns någon som jag vurmar för. Kanske möjligtvis Erikas syster Anna.

Man kan ju fråga sig varför jag fortsätter läsa Läckberg när jag inte är så förtjust i hennes böcker. Svaret är att jag envisas med att läsa för att jag också vill upptäcka hennes storhet, om det nu finns någon.

Att jag låter lite som Häxan Surtant kan ju också bero på att jag inte känner mig riktigt tillfreds med formatet ljudbok. Kanske missade jag mycket av känslan och tråden i boken på grund av detta, men jag tror inte det.

Fanns det inget som jag tyckte var bra då?

Jo, uppläsaren Katarina Ewerlöf!!! Hon var fantastisk!

Mitt bidrag till Annikas Bokbloggsjerka del 79

I denna veckas bokbloggsjerka hos Annika: http://alkb.se/bokbloggsjerka-11-14-maj

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

Jag försökte minnas vilka författare jag läste under förra året och upptäckte då att jag håller mig till mina gamla vanliga, men så kom jag på att jag faktiskt läst 2 nya författare förra året. Den ena var Linda Ohlsson och den andra var Kathryn Stockett.  Jag läste hennes bok Niceville (The Help).

Niceville är hennes debutroman och den refuserades av över 50 agenter innan den antogs. Boken har legat på New York Times bestsellerlista i över ett år och har sålts i 2 miljoner exemplar bara i USA. Nu tror jag att den sålts i över 35 länder och har även filmats.

Niceville är en underbar bok om vänskap, kärlek och gemenskap mellan kvinnor. Men den är också en mörk bok som beskriver vad som händer när en ”härskare” är ond. Hur en enda människa kan förstöra livet på den som för stunden råkar ut för hennes missnöje. Den handlar om utanförskap, men också om en gemenskap som inte har några gränser, varken hudfärg, pengar eller ålder. Jag lämnade år 2011 när jag läste boken (Som jag sträckläste på ett dygn) och befann mig i 1960-talets Amerikanska söder.

LÄS!! LÄS!! LÄS!!

Kathryn Stockett  är född och uppvuxen i just Jackson i Mississippi.

PS. Lite kuriosa: jag står omnämnd på sidan 420 i boken. Miss Skeeter ringer sist: ”Jag tittade in påBokmalen i eftermiddags” DS

Finns det ingen ände på eländet!

I går kom en av mina absoluta favoriter och sa upp sig. Vi grät en stund tillsammans. Det känns som om detta är början på slutet….

Fattas bara att resten också säger upp sig, då kommer jag att bli utan jobb också. Fasar för att reda ut härvan i en eventuell konkurs och tänker på att det tar evigheter innan jag får A-kassa då.

Ska kanske inte måla f*n på väggen ännu, men det känns hopplöst och j*vligt tungt just nu!

Jag brukar tänka att livet kommer ikapp. Har det kommit ikapp mig nu?