Jag andas fortfarande….

men det mer är det inte.

Jag ser att jag inte skrivit sedan i januari 2013, så mycket har hänt sedan dess. Inte för att jag minns så mycket av dessa år, men.. Vi andas fortfarande Dottern och jag. Så gör även Maken.

Maken bor på ett demenshem sedan i mars 2013, han blir ständigt sämre. Hans sjukdom frontallobsdemens är en helvetes sjukdom. Denna demensform liknar ingen annan. Det är svårt att förklara för någon som inte levt nära en person som har denna sjukdom. Men för er som har sett eller ser serien The Walking Dead kan jag bara säga att han är som de drabbade där. De drabbade är som zombies, de har inga minnen av sina tidigare liv, de har inga känslor och de bara vandrar runt på jakt efter friska människor som de kan bita och äta av. Maken äter så klart inte människokött, men han äter min själ. Sakta och säkert.

Min livskamrat, bästa vän och make finns inte längre. Han bara är. Han ser ut som förut, men hans blick är helt tom när han tittar på mig. Jag besöker honom ofta och försöker göra hans liv så bra som möjligt, men det gör så ont så ont.

Jag saknar honom varje dag och nästan varje stund. Det är som att leva i en mardröm som man önskar att man skall vakna upp ur. Jag vet att livet måste gå vidare, men jag vet ännu inte hur.

Utan Dottern så tror jag inte att jag hade orkat. När jag tänker på hur jag var förut: full av liv och livsglädje, så saknar jag mig själv. Jag saknar att vakna upp till en ny dag och känna hur skönt det är att leva. Undrar om jag någonsin kommer att känna så igen?

Annonser

10 thoughts on “Jag andas fortfarande….

  1. Så förfärligt ledsamt att läsa. Det måste vara oerhört smärtsamt att se sin älskade förändras och försvinna in i sig själv på det viset. En liten aning har jag av hur det är eftersom min mor snabbt gick in i en förvirring och förlorade förmågan att gå. Men hon var gammal och det är lättare att förstå och uthärda även om det också blir en sorg som man bär varje dag. Men att ens livskamrat så brutalt tappar sin personlighet och förändras till oigenkännlighet är obegripligt, den smärtan går inte att ta in. Du har din dotter och tillsammans kämpar ni vidare. Jag försöker formulera kloka ord här, men kan inte. Men jag vet att det kommer en tid när du åter kan känna att livet kan vara skönt. Trots allt.
    Kram

  2. Kära Bokmalen! Som jag tänkt på dig och undrat hur ni har det. Jag förstod hur allvarligt det var och att era liv vänts totalt upp och ner för att aldrig mer vändas rätt. Jag hoppas att du får tillräckligt med stöd för att orka vidare. Både du och dottern. Livet tar konstiga vägar på eländiga stigar man aldrig skulle gått på om man inte var tvungen. De senaste åren har varit mardröm även för mig. Jag vet inte hur det är, hur det är för dig, det finns liksom inga ord för det, men jag förstår att ni har det väldigt svårt. Stor kram från mig och många varma tankar ❤

  3. Skönt att se ett livstecken från dig.
    Jag tror definitivt att du kommer se solen stiga upp i ditt liv igen.
    Jag har ju ingen aning om hur svårt du har det, men en sak slår mig.
    Med risk för att du blir ledsen på mig.
    Har du någonsin funderat på att släpppa lite på besöken hos din make?
    Jag förstår att du vill hans bästa, men ditt bästa får inte bli eftersatt, speciellt som ni har en dotter som beöver sin mor.
    Det är kanske dags att gå vidare, utan att släppa taget helt.

    Bara mina 50 cent.

    Bamsekram och lycka till i framtiden.

  4. En sak är säker: du kommer vakna en dag och vara förvånad över glädjen som sprudlar fram.
    Men när det blir… Jag kan inte ens i min mörkaste fantasi föreställa mig det du går igenom, ni går igenom.
    Jag förstår att du inte vill släppa taget men kom ihåg att du måste, måste ta hand om fina dig. Det är inte själviskt, du måste sköta om dig och göra det som gör livet mindre svart för att orka hjälpa. Din Dotter, dig själv och ja, din make.

    Många många kramar över havet!

  5. Åh du!!! Hoppas du kan hitta styrkan att faktiskt se till att du och dottern har det bra i första hand, nu måste det få vara ni som är viktigast! Kramar i mängder!

  6. Jag blev så glad när jag gick in på din blogg och såg ett inlägg. Jag har undrat hur du har det. Sorgligt att läsa om din man och det finns ju inga ord som kan trösta eller göra saker och ting bättre. Men jag skickar många kramar till dig! Britta

  7. Jag är nästan aldrig här längre, på wordpress alltså. Så jag hade missat att du gjort en uppdatering. Jag tänker på dig ibland och funderar på hur det kan ha gått. Jag kan sakna mina gamla blogg-vänner härifrån och från AB som gamla vänner man tappat kontakten med.

    Vi har en anställd som blivit sjuk i demens. Jag såg det tidigt men det tar ju ett tag att bearbeta alla så att de förstår. När alla här var med på det försökte vi nå ut till hans familj men de ville inte lyssna. Den sista tiden han jobbade här var det solklart vad det handlade om men allt är en sådan process. Han känner dock fortfarande igen oss och bor hemma, jag tror att det är någon annanstans i hjärnan hans sitter. Han har t ex blivit mindre ilsken än tidigare, men vilken jäkla skitsjukdom det är.

    Mina tankar och kramar får du iallafall.

  8. Men åh vad ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg. Har inte varit här på bloggen på evigheter, så det blev verkligen en chock.
    Hoppas innerligt att tiden gett dig en chans som du så förtjänar.
    Kramar om

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s